Beslutet att slå samman Kompassens och Tallbackens förskolor bygger på prognoser om färre barn och på beräkningar av hur många förskoleplatser som kommer att behövas i Blentarp. Vänsterpartiet Sjöbo har gått igenom underlaget och ställt följdfrågor till familjeförvaltningen. Svaren visar att flera centrala siffror inte är så enkla att följa som de först verkar.

Det var därför vi började gå igenom den kapacitetsutredning som ligger bakom planeringen. Vi ville förstå hur kommunen räknat: hur många barn man utgår från, hur behovet av förskoleplatser har beräknats, hur många barn Tallbacken faktiskt bedöms kunna ta emot och om det går att följa hela vägen från befolkningsprognos till de siffror som använts som beslutsunderlag.

Utredningen anger ett uppskattat behov på 116 kommunala förskoleplatser 2025, 112 platser 2026 och 107 platser 2027. Därefter varierar behovet mellan 101 och 112 platser fram till 2034. Beräkningen beskrivs i en fotnot: kommunen räknar med 55 procent av barnen i åldern 1 till 5 år i Blentarp med omnejd och lägger därefter till hälften av barnen som fyller sex år.

Det låter enkelt nog. Problemet uppstår när samma modell används på de senare befolkningssiffror som familjeförvaltningen lämnat ut. För 2025 uppger förvaltningen att det faktiskt fanns 211 barn mellan 1 och 5 år i det område som används i beräkningen. Därutöver fanns 45 sexåringar. Om man använder exakt den formel som står i utredningen blir behovet 55 procent av 211, alltså 116,05 platser, plus hälften av 45 sexåringar, alltså 22,5 platser. Totalt blir det ungefär 139 platser.

I kapacitetsutredningen står det däremot 116 platser för 2025. För 2026 blir skillnaden nästan lika stor. Den nya prognosen anger 215 barn mellan 1 och 5 år och 33 sexåringar. Samma beräkning ger då ungefär 135 platser. I den gamla behovstabellen står 112. Skillnaden är alltså omkring 23 platser båda åren.

Vi bad därför familjeförvaltningen kontrollera om vi hade förstått beräkningsmodellen rätt. Svaret var ja. Familjeförvaltningen bekräftar samtidigt att de gamla siffrorna 116 och 112 inte går att återskapa genom att använda den beskrivna modellen på de senare befolkningsuppgifterna.

Det tillgängliga materialet visar inte heller den ursprungliga beräkningen på en sådan detaljeringsnivå att skillnaden fullt ut kan förklaras. Förvaltningen skriver därför att det kan finnas en avvikelse mellan den beräkningsmodell som beskrivs i utredningen och den beräkning som faktiskt användes i tabellen.

Kommunen har sedan dess fått en ny befolkningsprognos under 2026. Familjeförvaltningen uppger att den nya prognosen visar färre barn i förskoleåldern framöver. För 2027 beräknas antalet barn mellan 1 och 5 år vara 20 färre än i den prognos som låg till grund för den gamla utredningen.

Det är relevant och ska inte förbises. Det talar för att barnantalet minskar.

Men det finns ett problem även här. Familjeförvaltningen bekräftar samtidigt att någon ny samlad behovsberäkning inte har gjorts. Den nya prognosen har alltså inte räknats om till ett nytt uppskattat antal kommunala förskoleplatser. Den gamla behovstabellen har fortsatt att ligga till grund för planeringen.

Det är en viktig skillnad. Att säga att det blir 20 färre barn mellan 1 och 5 år är inte samma sak som att säga hur många kommunala förskoleplatser som faktiskt behövs. Kommunens egen modell innehåller flera steg. Dels räknas 55 procent av barnen mellan 1 och 5 år, dels halva sexårskullen. Därefter måste behovet jämföras med kapaciteten på Tallbacken och med hur många barn som faktiskt vistas där samtidigt.

Förvaltningen har därför rätt i att den nya prognosen kan tala för ett lägre behov 2027. Men utan en ny behovstabell går det fortfarande inte att se exakt vilket behov kommunen faktiskt räknar med.

Det blir ännu viktigare längre fram. Prognosen för 2027 är förhållandevis nära i tiden och många av barnen är redan födda. För 2028, 2029 och 2030 blir osäkerheten successivt större, eftersom fler framtida födelser och flera års in- och utflyttning ska uppskattas.

När det gäller hur många barn själva lokalerna klarar finns ytterligare en osäkerhet. I Norems kapacitetsutredning från 2022 skiljer man mellan två olika mått. Verksamhetskapaciteten är den nivå som verksamheten själv bedömde fungerade med dåvarande organisation och lokaler. Den sattes till 45 barn på Kompassen och 82 på Tallbacken. Den teoretiska lokalkapaciteten, beräknad utifrån bland annat lokalernas utformning, pedagogiska ytor och ventilation, sattes samtidigt till 80 respektive 100 barn.

I den senare Blentarpsutredningen används i stället 60 platser på Kompassen och 95 på Tallbacken. Familjeförvaltningen har förklarat att dessa siffror fastställdes av dåvarande skolchef 2024 genom en samlad bedömning mellan den teoretiska lokalkapaciteten och verksamhetens egen kapacitetsbedömning. Det är i sig en möjlig metod, men även här saknas en dokumenterad matematisk beräkning som visar varför slutresultatet blev just 60 och 95.

Det är särskilt betydelsefullt för Tallbacken. Hela resonemanget om samlokaliseringen bygger på att Tallbackens lokaler, tillsammans med organisatoriska förändringar och vid behov lokaler på Storkskolan, kan hantera det framtida barnantalet. Kapacitetsutredningen är dessutom tydlig med att Tallbackens 95 platser inte ens enligt den gamla prognosen räcker för alla inskrivna barn. Därför görs ytterligare ett antagande: alla barn är inte på förskolan samtidigt. Utredningen använder närvarodata från en vecka i mars och uppskattar att cirka 90 procent av barnen som mest behöver vistas i lokalerna samtidigt. Med det antagandet bedöms ett behov på 101 till 116 inskrivna barn motsvara ungefär 91 till 104 barn på plats samtidigt.

Det är alltså flera antaganden ovanpå varandra. Först en befolkningsprognos. Sedan ett antagande om hur stor andel som behöver kommunal förskola. Sedan en schablon för sexåringarna. Därefter ett kapacitetstal som bygger på en samlad bedömning. Och slutligen ett antagande om hur många av barnen som faktiskt vistas i lokalerna samtidigt.

Varje enskilt antagande kan vara rimligt. Men ju fler antaganden som staplas ovanpå varandra, desto viktigare blir det att hela beräkningskedjan går att följa och uppdatera när nya uppgifter kommer.

Vår granskning handlar inte om att hävda att kommunen medvetet har räknat fel. Problemet är ett annat. Ett beslut om att lämna Kompassens lokaler och bygga framtidens förskoleorganisation i Blentarp måste vila på ett underlag som är aktuellt, transparent och möjligt att kontrollera.

Där finns det brister. Den behovstabell som använts i planeringen går inte längre att fullt ut återskapa. När den beskrivna beräkningsmodellen används på senare befolkningssiffror blir resultatet betydligt högre för 2025 och 2026 än i den ursprungliga tabellen. Kommunen har dessutom fått en ny befolkningsprognos 2026, men någon ny samlad behovsberäkning har inte gjorts.

Prognoser kommer alltid att vara osäkra. Det är inte i sig ett argument mot att använda dem. Men just därför måste politiska beslut som bygger på prognoser också ta höjd för att verkligheten kan utvecklas annorlunda. I den gamla prognosen blev barnantalet 14 barn högre än beräknat 2023 och 16 barn högre 2024. Det borde åtminstone väcka frågan om vilka säkerhetsmarginaler som finns i planeringen.

Den nya prognosen pekar på färre barn 2027. Det är relevant. Men längre fram ökar osäkerheten igen. När vi kommer till 2028, 2029 och 2030 bygger prognosen i allt större utsträckning på framtida födelsetal och flera års in- och utflyttning.

För oss är därför den avgörande frågan inte om någon enskild prognos visar 20 barn mer eller mindre. Frågan är om kommunen har ett tillräckligt robust underlag för att fatta ett långsiktigt beslut om att minska förskolekapaciteten i Blentarp.

Att fatta beslut är politikens uppgift. Att se till att beslutsunderlaget är aktuellt, spårbart och så korrekt som möjligt måste vara förvaltningens.