Vänsterpartiet granskar: Så arbetar Skånes kommuner med logopeder i förskola och skola

Det började med en fråga från en av våra följare. Vi hade inget färdigt svar. I stället för att gissa bestämde vi oss för att ta reda på hur andra kommuner arbetar. Vi kontaktade därför samtliga 33 kommuner i Skåne och frågade om deras logopediska kompetens inom förskola och skola. Resultatet visar stora skillnader, men också att flera kommuner som är lika stora som eller mindre än Sjöbo har valt att anställa egna logopeder.

Det var en relevant fråga, och vi hade inget helt färdigt svar. En av våra medlemmar arbetar som skolpsykolog och beskrev utifrån sitt arbete att han regelbundet skriver remisser till regionens logopeder. Den regionala logopedverksamheten fyller en viktig funktion, bland annat när det gäller bedömning, diagnostik och behandling. Samtidigt finns det en annan del av arbetet som i stor utsträckning sker i förskolan och skolan efter att svårigheterna har identifierats. Det handlar om hur undervisningen ska anpassas, hur barnet ska få stöd i sin vardag och hur lärare, förskollärare, specialpedagoger och elevhälsa kan arbeta mer systematiskt med språk, kommunikation, läsning och skrivning.

Det var utgångspunkten för vår kartläggning. Vi ville inte bara veta om andra kommuner hade logopeder, utan också hur logopederna användes. Därför frågade vi kommunerna hur många logopeder de hade, var de var placerade organisatoriskt och vilka arbetsuppgifter de hade. Svaren visar att kommunernas logopeder ofta arbetar betydligt bredare än vad många förknippar med yrket. Utredning är bara en del. Handledning, kompetensutveckling, förebyggande arbete, konsultation, språkstöd och utveckling av tillgängliga lärmiljöer är återkommande delar av uppdraget.

Vi kontaktade samtliga 33 skånska kommuner

För att få en så bred bild som möjligt skickade vi samma frågor till samtliga kommuner i Skåne. Kommunerna fick bland annat svara på om de hade egna logopeder inom förskola och skola, hur många tjänster det handlade om, var de var organisatoriskt placerade och vad de huvudsakligen arbetade med.

Redan svaren på den första frågan visar hur olika kommunerna har valt att organisera sin verksamhet. Några kommuner har flera logopeder och en tydligt uppbyggd kommunal funktion. Andra har en enda tjänst. Ytterligare kommuner saknar logoped men har i stället specialpedagoger med särskild kompetens inom språk, tal, läsning eller hörsel. Ett ganska stort antal kommuner uppger att de inte har någon egen logoped alls.

Det betyder att det inte finns någon självklar skånsk standard. Men det betyder också att logopedisk kompetens i den kommunala förskolan och skolan inte är någon ovanlig eller oprövad lösning. Den finns både i stora kommuner och i kommuner som storleksmässigt ligger nära Sjöbo.

Vi använder Skolverkets statistik för att jämföra kommunerna

När vi började jämföra kommunernas svar upptäckte vi ganska snabbt ett metodproblem. Kommunerna redovisade sina barn- och elevantal på olika sätt. Någon angav bara grundskolan, någon annan inkluderade gymnasiet och ytterligare någon lämnade ungefärliga siffror. För att jämförelsen skulle bli mer enhetlig valde vi därför att inte använda kommunernas egna elevuppgifter i själva jämförelsetabellen.

I stället använder vi Skolverkets statistikdatabas för samtliga kommuner. Vi utgår från barn i kommunal förskola och elever i kommunal grundskola. Gymnasieskolan har vi valt att lämna utanför jämförelsen. Det gör inte alla kommuners logopeduppdrag helt identiska, men det ger oss åtminstone ett gemensamt och betydligt mer jämförbart mått på storleken på den huvudsakliga verksamhet som logopederna arbetar mot.

Så ser det ut i de kommuner där jämförelsen går att göra

I tabellen nedan har vi samlat de kommuner där vi både har en tydligt beskriven kommunal logopedresurs och tillräckligt jämförbara uppgifter för att relatera resursen till antal barn och elever. Sjöbo ligger på knappt 2 000 barn och elever i kommunal förskola och grundskola.

Tabellen bygger på de kommuner där logopedresursens omfattning och organisation är tillräckligt tydligt beskriven för att en jämförelse ska vara meningsfull. Lund har exempelvis inte tagits med eftersom den uppgivna logopeden är placerad på en enskild skola och därför inte framstår som en kommunövergripande resurs.

En logoped per ungefär 2 000 barn och elever i de jämförda kommunerna

Om vi summerar just de nio kommuner i tabellen som har logopedresurs får vi tillsammans 38 875 barn och elever och 19,4 logopedtjänster. Det motsvarar i genomsnitt ungefär 0,50 logopedtjänster per 1 000 barn och elever, eller ungefär en logopedtjänst per 2 000 barn och elever.

Detta ska inte tolkas som någon rekommenderad bemanningsnorm. Kommunernas uppdrag skiljer sig för mycket för att man ska kunna säga att en logoped per 2 000 barn och elever är rätt nivå. Men siffran ger ändå en uppfattning om storleksordningen. Sjöbo har ungefär 1 990 barn och elever i kommunal förskola och grundskola. Om Sjöbo skulle ligga på samma genomsnittliga resurstäthet som de jämförda kommunerna skulle det motsvara ungefär en logopedtjänst.

Det är också tydligt att variationen är stor. Båstad har två heltidslogopeder på ett underlag som är något mindre än Sjöbos. Svalöv har två logopeder på ett underlag som nästan exakt motsvarar Sjöbos. Åstorp har två logopeder på 2 735 barn och elever. Skurup har en på 2 563. I större kommuner sjunker resurstätheten i flera fall. Kristianstad har exempelvis tre logopeder på drygt 10 900 barn och elever.

Det mest intressanta är ändå inte antalet

Antalet logopeder säger bara en del av historien. Det kanske mest intressanta i kommunernas svar är hur de använder kompetensen. I flera kommuner framstår logopeden inte främst som någon som sitter med enskilda barn och genomför tester. I stället används logopedisk kunskap som en del av skolans och förskolans förebyggande och pedagogiska arbete.

Det innebär att en logoped kan påverka betydligt fler barn än de barn som själv har direktkontakt med logopeden. Genom handledning av pedagoger, utbildning av personal och utveckling av arbetssätt kan kompetensen spridas till hela verksamheter. Det är också en viktig förklaring till att det inte går att jämföra kommunerna enbart genom att räkna antal individuella elevkontakter.

Höganäs har byggt upp ett språk- och hörselteam

Åstorp arbetar framför allt konsultativt

Svedala kombinerar utredning, handledning och tvärprofessionellt arbete

Skurup har en logoped i den centrala barn- och elevhälsan

Svalöv har både central logoped och mobilt språkteam

Båstad har två heltidslogopeder trots mindre elevunderlag än Sjöbo

Kristianstad använder logopeder på flera nivåer

Hässleholm kombinerar central funktion med språkförskola

Malmö och Helsingborg visar en annan modell

De största kommunerna är mindre intressanta som direkta storleksjämförelser med Sjöbo men desto mer intressanta när man tittar på hur uppdraget är utformat. Malmö uppger att staden har 18 logopeder, både centralt och lokalt anställda. Logopedernas uppdrag i grundskolan handlar i första hand om främjande, förebyggande och handledande insatser på organisations-, grupp- och individnivå. Kommunen betonar särskilt logopedens roll i att göra lärmiljön tillgänglig och undanröja hinder för lärande tillsammans med pedagoger och elevhälsa.

Helsingborg har sex logopeder inom den centrala elevhälsan. Även där ligger tyngdpunkten på fortbildning, handledning och konsultation. Logopederna medverkar i övergripande processer kring språk, kommunikation och tillgängliga lärmiljöer. Direkta elevinsatser förekommer, men i mindre omfattning. När sådana insatser görs kopplas undervisande lärare in, med målet att stödet ska finnas kvar i elevens skolvardag.

Det finns också många kommuner utan logoped

Kartläggningen ska inte ge bilden att alla skånska kommuner har valt samma väg. Tvärtom finns ett stort antal kommuner som uppger att de inte har någon egen logoped inom förskola och skola. Bland de svar vi fått finns Burlöv, Bromölla, Tomelilla, Vellinge, Osby, Kävlinge, Perstorp, Hörby, Ystad, Simrishamn och Landskrona.

Det är viktigt eftersom frånvaron av logoped i sig inte säger att en kommun saknar all kompetens kring språk och kommunikation. Kommuner kan organisera stöd på andra sätt. Örkelljunga uppger till exempel att man inte har logoped men däremot en specialpedagog inom tal, språk och hörsel. Den personen tillhör den centrala barn- och elevhälsan och arbetar med direkta insatser, konsultation, handledning, kompetensutveckling och tillgängliga lärmiljöer.

Östra Göinge saknar också logoped men har en specialpedagog med specialistkompetens inom språk-, läs- och skrivutveckling i den centrala barn- och elevhälsan. Det illustrerar att frågan egentligen är större än själva yrkestiteln. Den handlar om vilken specialistkompetens kommunen har tillgång till och hur den används.

Kommunernas storlek ger ytterligare perspektiv

Barn- och elevunderlaget är enligt vår bedömning det mest relevanta jämförelsemåttet, men även kommunernas totala befolkningsstorlek ger viss information. Sjöbo hade omkring 19 400 invånare 2025. Svalöv hade omkring 14 500 invånare, Båstad omkring 16 000, Skurup drygt 17 000 och Åstorp drygt 16 000.

Det innebär att flera av de kommuner som har en eller två egna logopeder faktiskt är mindre än Sjöbo även räknat som kommuner i sin helhet. Det gör det svårt att förklara skillnaden enbart med att Sjöbo skulle ha för litet befolknings- eller elevunderlag för att bära en sådan kompetens.

Det betyder fortfarande inte att alla kommuner behöver organisera sig på samma sätt. Geografi, socioekonomi, elevsammansättning, tillgång till annan kompetens och hur elevhälsan är organiserad spelar sannolikt stor roll. Men storleksargumentet är åtminstone inte tillräckligt som ensam förklaring.

Vad gör en kommunal logoped?

När man sammanfattar kommunernas svar återkommer ett antal arbetsområden gång på gång. Det gäller framför allt handledning av pedagoger, kompetensutveckling, kartläggning och bedömning, stöd kring språk och kommunikation, arbete med tillgängliga lärmiljöer samt samverkan inom elevhälsan.

Regionens och kommunens logopeder har inte nödvändigtvis samma uppdrag

En viktig fråga i diskussionen är relationen mellan regionens logopedverksamhet och kommunens ansvar. Det finns redan logopedisk kompetens inom Region Skåne, och kommunerna ska naturligtvis inte bygga parallella vårdverksamheter utan anledning.

Men kommunernas svar visar att de egna skollogopederna ofta har ett annat fokus. De arbetar nära undervisningen och elevhälsan, handleder pedagoger och bidrar till att anpassa lärmiljöer. Deras uppgift är alltså inte bara att fastställa vilken svårighet ett barn har, utan också att bidra till vad skolan faktiskt gör med kunskapen.

Det är också den skillnaden som gjorde att vi började intressera oss för frågan. En diagnos eller utredning är viktig, men barnets behov försvinner inte när utredningen är klar. Det långsiktiga stödet måste fungera varje skoldag, i klassrummet, på fritids och i förskolan.

Men går det att rekrytera logopeder?

Efter vår första diskussion fick vi en relevant följdfråga från Charlotte Ramel Andersson, företrädare för Liberalerna i kommunfullmäktige. Hon skrev att hon såg egen logopedkompetens som ett bra förslag, men frågade samtidigt om det inte är svårt att få tag på logopeder och om det utbildas för få.

Det är inte en fråga vi ställde till kommunerna. Vi kan därför inte utifrån vår egen enkät säga hur många av kommunerna som har haft svårt att rekrytera sina logopeder. För att få en bild av situationen har vi i stället tittat på Socialstyrelsens nationella planeringsstöd för legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.

I Socialstyrelsens kartläggning uppgav 10 av 21 regioner år 2022 att de hade brist på logopeder. Det finns alltså en dokumenterad bristsituation. Samtidigt var den rapporterade bristen större för flera andra legitimationsyrken. Nitton regioner uppgav brist på psykologer, 15 på fysioterapeuter och 14 på arbetsterapeuter. Det handlar om yrkesgrupper som också regelbundet finns i kommunal verksamhet.

Socialstyrelsen beskriver dessutom kompetensförsörjning som en bredare fråga än antalet personer som utbildas. Arbetsgivarens attraktivitet, geografiska skillnader, arbetsvillkor, möjligheten till professionell utveckling och förmågan att behålla personal påverkar också situationen. Rapporten visar samtidigt att logopeder hade den lägsta medianåldern bland de studerade legitimationsyrkena, 37 år. Det talar åtminstone emot att yrket står inför ett särskilt stort och omedelbart generationsskifte.

Socialstyrelsens rapport publicerades 2023 och bygger till stor del på uppgifter från 2020 till 2022. Den kan därför inte ge ett säkert svar på hur lätt eller svårt det skulle vara för Sjöbo att rekrytera en logoped 2026. Det behöver undersökas separat. Men materialet ger inte stöd för uppfattningen att det skulle vara meningslöst att ens överväga en kommunal logoped eftersom yrkesgruppen inte går att rekrytera.

Vad kan vi faktiskt dra för slutsatser?

Vår kartläggning kan inte visa att en viss bemanning är den enda rätta. Den kan inte heller säga att Båstads modell är bättre än Kristianstads eller att en kommun med två logopeder automatiskt erbjuder bättre stöd än en kommun med en. Det skulle kräva helt andra uppgifter om behov, resultat, arbetsmetoder och kvalitet.

Vi kan däremot konstatera att logopedisk kompetens inom förskola och skola är en etablerad kommunal lösning på många håll i Skåne. Den finns inte bara i Malmö och Helsingborg, utan också i kommuner som Båstad, Svalöv, Skurup och Åstorp. Flera av dessa kommuner är mindre än Sjöbo och har ett barn- och elevunderlag som ligger mycket nära vårt.

Vi kan också konstatera att kommunernas egna logopeder ofta används i ett betydligt bredare uppdrag än utredning. De arbetar förebyggande, handleder pedagoger, utbildar personal, bidrar till elevhälsan och hjälper skolor att skapa mer tillgängliga lärmiljöer. Det är kanske det tydligaste resultatet i hela kartläggningen.

Vad kartläggningen inte kan säga

Det finns samtidigt flera begränsningar. Kommunernas organisationer ser olika ut och logopedernas uppdrag är inte identiska. En logoped i en kommun kan arbeta nästan helt konsultativt medan en annan arbetar betydligt mer direkt med enskilda elever. I vissa kommuner omfattas förskolan fullt ut, i andra sker stödet till förskolan mer indirekt.

Det finns också annan kompetens som kan fylla delar av samma behov. Örkelljunga och Östra Göinge är tydliga exempel på detta. Där har man valt specialpedagogisk språkkompetens i stället för logoped. Det är därför inte rimligt att behandla alla kommuner utan logoped som om de hade exakt samma förutsättningar.

Vår beräkning av logopeder per 1 000 barn och elever ska därför främst ses som ett sätt att beskriva resursens storleksordning, inte som ett kvalitetsmått. Genomsnittet på ungefär en logoped per 2 000 barn och elever är ett intressant jämförelsetal, men det är inte någon vedertagen bemanningsnorm.