När barn får vänta

Barnet som väntade i mer än 17 månader

Barnet beviljades kontaktfamilj den 23 mars 2023. I kommunens eget yttrande framgår att syftet med insatsen var att barnet skulle få en trygg vuxenkontakt och att familjen skulle få avlastning. Kommunen beskrev samtidigt svårigheter med att hitta en lämplig kontaktfamilj. Barnets behov krävde enligt kommunen särskild kompetens, familjen hade specifika önskemål och verksamheten hade dessutom haft en ansträngd personalsituation.

Sjöbo kommun uppgav också att möjligheten att verkställa insatsen hade diskuterats kontinuerligt mellan familjehemssekreterare och enhetschef och att olika matchningar hade gjorts. Samtidigt konstaterade kommunen själv att journalanteckningar om dessa matchningar saknades i det enskilda ärendet.

IVO noterade att den första relevanta journalanteckningen kom ungefär fyra och en halv månad efter beslutet. Därefter fanns det stora luckor i dokumentationen. IVO ansåg att avsaknaden av journalanteckningar under merparten av väntetiden pekade på att kommunen inte hade arbetat tillräckligt aktivt med att verkställa beslutet.

IVO bedömde att ett oskäligt dröjsmål hade uppstått fem månader efter beslutet, den 24 augusti 2023. Det oskäliga dröjsmålet fortsatte därefter fram till den 10 september 2024, då beslutet avslutades utan att kontaktfamiljen hade verkställts. IVO räknade den oskäliga väntetiden till 384 dagar.

Under senare delen av väntetiden fick barnet möjlighet att prova korttidsboende. Det fungerade enligt handlingarna så småningom väl, och beslutet om kontaktfamilj avslutades därför. Det förändrade dock inte IVO:s bedömning att väntetiden på den ursprungligen beviljade insatsen hade varit oskäligt lång.

Kommunen dömdes att betala 58 800 kronor

IVO ansökte hos Förvaltningsrätten om att Sjöbo kommun skulle betala 58 800 kronor i särskild avgift. Beloppet beräknades bland annat utifrån den kostnad kommunen själv hade uppgett för den beviljade kontaktfamiljsinsatsen och hur länge det oskäliga dröjsmålet hade pågått.

Förvaltningsrätten skickade den 4 februari 2025 ett föreläggande till Sjöbo kommun och gav kommunen 14 dagar på sig att svara. Kommunen skulle ange om man medgav eller motsatte sig IVO:s ansökan och, om man motsatte sig den, förklara varför.

När domen kom den 15 april 2025 konstaterade Förvaltningsrätten att Sjöbo kommun hade delgetts IVO:s ansökan och fått möjlighet att yttra sig, men inte hade gjort det. Domstolen skrev att kommunen hade valt att varken lämna någon inställning till ansökan eller bemöta dess innehåll. Förvaltningsrätten såg därför ingen anledning att göra en annan bedömning än IVO och beslutade att Sjöbo kommun skulle betala hela den begärda avgiften på 58 800 kronor.

Handlingarna visar att kommunen inte svarade i domstolsprocessen, men de visar inte varför. Det är därför en fråga vi anser att Familjenämnden behöver besvara.

Ärendet var redan känt, men granskningen går längre

Det enskilda ärendet är alltså inte okänt. Vår granskning går därför vidare och placerar det bredvid de andra IVO-relaterade handlingarna inom Familjeförvaltningen. Det är i den samlade bilden som frågor om dokumentation, handläggningstider, kontroll och verkställighet blir särskilt intressanta.

IVO hittade brister inom tre av fyra områden

Under hösten 2024 inledde IVO en särskild nationell tillsyn av rättssäkerheten i kommunernas myndighetsutövning för barn och unga. Tillsynen omfattade bland annat kontroller inför placeringar, hantering av orosanmälningar, uppföljning av placerade barn samt kommunernas egenkontroll.

När IVO granskade Sjöbo konstaterades brister inom tre av de fyra områdena. I det fjärde området, kommunens skyldighet att följa upp redan genomförda placeringar av barn och unga, konstaterade IVO inga brister.

Kontroller saknades inför vissa placeringar

I den enkät som låg till grund för tillsynen fick kommunen bland annat svara på hur kontroller genomfördes inför placeringar i familjehem och privat drivna verksamheter. Kommunen uppgav att man aldrig kontrollerade att ett tilltänkt familjehem inte bedrevs yrkesmässigt. Kommunen uppgav också att man endast sällan kontrollerade om en privat verksamhet hade haft omplaceringar eller oplanerade utskrivningar under den aktuella perioden.

IVO bedömde att dessa kontrollbrister innebar att kommunen inte fullt ut kunde säkerställa att placeringarna uppfyllde kraven på god och säker vård.

Kommunen beskrev samtidigt flera kontroller som faktiskt genomfördes. Vid utredning av familjehem gick man bland annat igenom familjens sammansättning, arbetsförhållanden och vilka barn som redan fanns placerade i hemmet. Inför placering i privata HVB och stödboenden kontrollerade kommunen också aktuella tillstånd och tillsynsrapporter från IVO.

Bilden är därför inte att kommunen saknade kontroll helt och hållet, utan att IVO bedömde att vissa viktiga kontrollmoment saknades eller genomfördes för sällan.

Kommunen hade under flera år svårt att hålla tidsgränsen

En annan del av tillsynen gällde utredningar om barns behov av skydd eller stöd. När Sjöbo fick frågan om sådana utredningar avslutades inom fyra månader svarade kommunen att detta skedde oftast, men alltså inte alltid.

I den senare återredovisningen till IVO blev problemet tydligare. Familjeförvaltningen skrev att Sjöbo kommun under flera år hade haft svårt att klara lagkravet om fyra månaders utredningstid. Som förklaring angavs hög arbetsbelastning och svårigheter att rekrytera personal.

Kommunen beskrev samtidigt ett omfattande utvecklingsarbete. Personalresurser hade förstärkts, introduktionsprogram för nya socialsekreterare hade införts, en socialadministratör hade tillsatts för att avlasta administrativa uppgifter och verksamheten hade periodvis förstärkts med socionomkonsult.

Enligt kommunen hade situationen successivt förbättrats från en situation med en hög andel utredningar över lagstadgad tid under 2022 till att det senare endast handlade om enstaka utredningar. I december 2025 uppgav kommunen återigen att antalet långvariga utredningar hade minskat och att det då endast var enstaka ärenden som överskred fyramånadersgränsen.

Det är en viktig förbättring om den håller över tid. Av de handlingar vi fått framgår däremot inte hur många barnutredningar som faktiskt överskred tidsgränsen respektive år, hur länge de längsta utredningarna pågick eller vilka verksamhetsområden som berördes mest.

Kommunen och IVO gjorde olika bedömningar

Sjöbo kommun accepterade inte hela IVO:s kritik. När det gällde hanteringen av orosanmälningar skrev kommunen uttryckligen att man inte delade IVO:s bedömning.

Kommunens argument var att rutinerna för att ta emot orosanmälningar, göra omedelbara skyddsbedömningar och besluta om utredning fungerade. Det problem som kommunen själv erkände var i stället att vissa redan inledda utredningar hade tagit längre tid än fyra månader.

IVO gjorde en bredare bedömning och ansåg att en rättssäker hantering av en orosanmälan också omfattar att den efterföljande utredningen avslutas inom lagstadgad tid. Därför stod IVO fast vid att det fanns en brist i hanteringen.

Det finns alltså inget stöd i materialet för att säga att Sjöbo generellt missade att ta emot orosanmälningar eller göra skyddsbedömningar. Kritiken gäller framför allt att vissa barnutredningar inte avslutades inom den tid lagen anger.

Luckor i kommunens egenkontroll

IVO riktade också kritik mot Familjenämndens egenkontroll. Egenkontrollen är en del av kommunens systematiska kvalitetsarbete och ska hjälpa nämnden att upptäcka brister innan de utvecklas till större problem.

Sjöbo kommun uppgav bland annat att egenkontrollen inte omfattade systematisk granskning av journaler, akter och annan dokumentation. Den omfattade inte heller flera andra kontrollmoment som IVO frågade efter, exempelvis vissa frågor kring privata utförare, konsultanvändning, placerade barns kontakter med socialtjänsten och följsamheten till vissa fastställda rutiner.

Kommunen invände mot delar av IVO:s bedömning och menade att flera av frågorna redan följdes upp genom andra system, såsom arbetsmiljöarbete, intern kontroll och ordinarie placeringsuppföljning. Kommunens ståndpunkt var därför att allt inte behövde ligga inom just egenkontrollen.

Samtidigt accepterade kommunen att vissa delar behövde utvecklas. Journal- och aktgranskning identifierades som ett utvecklingsområde och fördes in i egenkontrollplanen för 2025.

Ett tidigare ärende visar liknande problem

I ett annat IVO-ärende hade ett barn beviljats föräldrastöd, men insatsen kom igång först efter en längre väntan. Kommunen beskrev själv hur en muntlig överenskommelse om att avvakta med insatsen inte hade dokumenterats och hur det senare uppstod oklarhet om uppdraget ens hade skickats vidare till öppenvården.

I sitt yttrande konstaterade kommunen att rutinen inte hade följts, att kommunikationen mellan myndighetsutövningen och öppenvården hade brustit och att barnets väntetid inte varit skälig.

IVO gick inte vidare med någon särskild avgift i det ärendet, men uppmärksammade att flera uppgifter som kommunen redovisade i sitt yttrande inte fanns dokumenterade i journalen. Myndigheten påminde därför kommunen om dokumentationsskyldigheten.

Vår bedömning

Det vore fel att beskriva Familjeförvaltningen som en verksamhet där ingenting fungerar. Det är inte vad handlingarna visar. IVO konstaterade exempelvis inga brister i kommunens uppföljning av redan placerade barn och tillsynen avslutades efter att kommunen redovisat åtgärder.

Samtidigt vore det missvisande att behandla varje brist som ett helt isolerat misstag. I flera olika handlingar återkommer problem som handlar om dokumentation, långa handläggningstider, verkställighet av beslut och kommunens egen kontroll av verksamheten.

I ett ärende fick ett barn vänta mer än 17 månader på en beviljad insats som aldrig genomfördes. I ett annat medgav kommunen att rutiner inte hade följts och att kommunikationen brustit. IVO konstaterade dessutom brister inom tre områden i sin bredare tillsyn, samtidigt som kommunen själv uppgav att man under flera år haft svårt att hålla den lagstadgade utredningstiden.

Sammantaget anser vi därför att det finns skäl att granska hur Familjenämnden har följt upp verksamheten, vilka signaler den politiska ledningen haft om problemen och hur man säkerställer att de nya kontrollåtgärderna faktiskt fungerar.